Regnet smattrar utanför mitt fönster. Halsen kittlar av åtrå och jag smälter i sängen likt en klick med smör som förbereder sig inför sitt sista äventyr innan pannkakan är ett faktum.
Det där med feberdrömmar är förunderligt. I en av drömmarna dansade jag på en sommaräng, munter som en gök, sen slocknade solen och gräset under mina fötter förvandlades till varm klibbig tjära. Från att studsa omkring, drogs jag istället ner djupare och djupare i den mörka sörjan. Plötsligt såg jag ett ljus som bröt upp den mörka himlen och en hundra mil lång arm sträckte sig ner och tog tag i min hand. Är det du med stort D, ropade jag. Detta räddande väsen gav inget svar, ansiktet lyste nu starkt som solen själv och jag kunde inte se vem det var. Jag ryktes upp och åter igen var allt grönt. Allt var skönt! När jag vaknade upp, låg jag i en smärre insjö och hade en post it lapp på magen. Det var ett meddelande från Pilsner-Pelle, där han skrev "Jag går nu, hittade inget annat än en gul lapp att skriva på". Sen somnade jag om i hopp att få reda på vem fröken feber egentligen är.

Varmt,

Bernt-Alfred