Idag träffade jag min gamle vän Henry. Han har väldigt dåligt lokalsinne och går vilse titt som tätt. Därför har hans överbeskyddande dotter tvingat honom att bära en så kallad mobiltelefon. För er som inte vet vad det är, så kan jag berätta att det är som en liten gud som viskar vidare allt du säger, till vilket rum som helst och när man som minst vill prata med någon. Det är som en osynlig förföljare! 
Jag vill egentligen att Antonio Meuccis uppfinning skall vara kopplad till väggen, så att man vet var samtalet tar vägen. Kanske handlar det bara om att jag vill förstå HUR det fungerar?
Inte kan man längre säga att man har en person på tråden, eller på snöret, om man gör en egen med plastmuggar! Det är mycket som skiljer, knappar, färger och storlek.
Nog om min lilla utbildning i mobiltelefoner, då ni säkerligen kan mycket mer än mig. Det var nämligen så att det var första gången idag, då jag använde en sådanhäringen mackapär. Henry slog telefonnumret och lämnade över mobilen till mig. Det var en hes grekisk kvinna vid namn Gunilla som svarade. Vad roligt tänkte jag och var nöjd med teknikens hjälpande hand. Samtalet flöt på och vi bestämde att jag skulle besöka henne senare i veckan.
 När jag tryckte på avstängningsknappen, skrattade Henry så mycket att han trillade omkull, två gånger.

Afrodite var tydligen inte hennes efternamn. Jag hoppas inte för Henrys skull, att en mobiltelefon syns på röntgen.

Ömsint,