Oboy! Jag har varit eftertänksamt sliten i stämbanden efter sångförsöket  "Berith". Med mängder av finslipande och sångträning så ska det bli en riktig version. Närmaste tiden blir min musikaliska framtoning, nedtonad och förvisad till badrumsmiljö. Jag gillar akustiken och att ingen annan hör. Visst kan min granne Ove banka hårt i väggen. Det gör inget eftersom jag utnyttjar rytmen till att hålla takten. Ove är före detta dirigent, men med humörsvängningar som påminner mer om en irriterad och rejäl solskada. Kompetensen finns i huset brukar man så modernt säga. 

Pilsner Pelle är nu i säkra händer, sen han försvann för en vecka sedan tillsammans med en äldre kvinna, vid namn Ulla. Hon hade sitt kärleksnäste i Bellevue, där hon satte sina välvässade klor, djupt in Pelles ömma själ.
enligt honom själv, så har han gått ner 5 kg på en vecka, men vi båda vet om att det beror på ett ickeintag av ölkalorier och verbal överdrift.  Till slut lyckades han listigt fly, då Ulla i ett svagt ögonblick letade efter en (av Pelle) gömd laddning av papiljotter. Nu är jag fri som en fågel igen, sa han. Det påminner om en dröm jag hade igår natt. Jag drömde jag om att jag besatt friheten av att kunna flyga likt våra varmblodiga ryggradsvänner med näbb. Det där med aerodynamik är fräsigt värre!  Här nedan försöker jag återge känslan som jag hade i drömmen. Graciösitet -och frihet i en liten mask. 

Svävande,

Bernt-Alfred

Denna mulna dag (med undantag av ett kort grå-uppehåll), så har jag kastat återblickar till förra veckan. En mindre lätt runda på stan med Pilsner-Pelle satte sig i mina knän och i min grubbelnerv.

I  Torsdags mötte jag upp P.P kl 14 framför Åhléns. Min stadsföljeslagare hade kommit ur startgroparna för länge sen och tog direkt täten på till trivsam rundtur bland fina flickor och deras ilsket blängande festmän.
Är det så farligt att titta lite? Bara för att man går in på restaurangen behöver det ju inte betyda att man ska kyssa kocken?  Varken jag eller framförallt Pilsner-Pelle kunde i det tillståndet ses som potentiella inkräktare eller utmanande silverryggar, pga ett friskt tempo av kolsyreintag!
.... Trodde jag, tills Pelle försvann i en svarttaxi tillsammans med en äldre kvinna som egentligen var helt utanför hans division (div 6 1/2) . Hans kluckande skratt från bilen, träffade folk likt tryckvågor.

Det var nog första gången jag saknade min vän efter en runda på stan. Som ett utnyttjat plåster drev jag omkring med vinden tills jag äntligen landade hemma i min egen säng (efter många om och men).

 Jag har inte fått tag på Pelle ÄN, men när jag får det då ska jag pressa honom på lite smaskiga detaljer. Jag är verkligen nyfiken på vad svarttaxin kostade.

Tänk på att regn och rusk är tankeväder. Ta vara på det!

Förundransfullt,

Bernt-Alfred

Från att stå på knäna och att vara nere för räkning, så känner jag mig nästan helt återställd efter den korta men ack så intensiva förkylningsinfluensan. Lite som som stålmannen på en måndag.

Man brukar säga att ont krut inte förgås så lätt och det ligger nog något i det. Inte för att skryta, men min sjunde fru som hette Märta, kallade mig ibland för hennes lilla krutgubbe. Efter skilsmässan kom det dock fram att det berodde på att min hjärtmedicin innehöll nitroglycerin. Det får mig att tänka på själva ordet dynamit som kommer ifrån grekiskans dynamis, vilket betyder kraft. Det anser jag att jag har gott om, eftersom jag stod ut med Märta i över ett år. Hon var den med kort stubin.

Kryptonitiskt,

Bernt-Alfred

Nu har det hänt, vänligt men bestämt. Jag till Pilsner-Pelle på kalas idag. Det skulle vara ett väldigt ståhej hade han lovat. Som ett e-post meddelande till inkorgen, kom i morse de första symptomen av en förskräcklig och fasansfull förkylning! Näsan rann, lite ont i halsen och lite lätt feber. Framåt eftermiddagen gick symptomen ett steg längre och jag kände hur dödens skugga vakade över min glödheta kropp. Det var Pilsner-Pelle som verkligen ville få med mig till festen. Han försökte fresta mig med ett sexpack varma folköl. Ointresserad pga. en möjlig förkylningsinfluensa vände jag mig om i sängen och Pelle satt på sängkanten och knäppte upp sina provianter. Det var första gången jag däckat före honom.

Idag var jag och besökte min fd vän Henry som jag inte träffat på ett bra tag då vi varit lite "osams". Jag blev bjuden på konjak och på cigarrer och kunde inte få mig till att säga nej! Och när vi skiljdes var vi bästisar och bundis och jag tog med saker som han lånat av mig.

Riktiga vänner är vänner i vått och torrt. Det får mig att tänka på när jag tog mig hem genom karlstadregnet. På vägen såg jag några barn som lekte i regnet. De fångade regndropparna med munnen och hoppade omkring i vattenpölarna. En bit längre bort passerade ett man och en kvinna. De sprang som om livet hängde på att undvika regnet, som om det vore frätande syra. Att träffas av en droppe skulle förödande konsekvenser - Det är ju konstigt. Att de inte varnar barnen.

Regnkyssar,

Bernt-Alfred

Jag hittade ett nästan kul kort som togs på mig och Pilsner Pelle från Molkom. Det var när vi spexade framför ett fredsmonument på Stora torget här i Karlstad. Jag ville förtydliga att med kärlek kan man stoppa bråk (Make love not  War), även om en del säger att kärlek börjar med bråk...men det gäller bara gifta par.

Älskvärt,

Bernt-Alfred

I lördags pratade jag genom datorn med en spännande tjej som kallade sig för "Eva_Mumsbit22". Det klickade direkt denna gång och magkänslan berättade att det inte var falskt larm! För säkerhetsskull gjorde jag en höftrullning med lagom fart, i hopp om att få eventuella förskjutna ben i kroppen att hoppa på plats. Efter många timmars slit med tangentbordet så började jag göra framsteg, till slut skrev hon tillbaka!.
Eva_Mumsbit22 berättade att hon kom från en otydlig prick på Sveriges karta, vid namn Freluga och att hon var en av dess 197 invånare. Efter timmar av att försöka lära känna henne insida, berättade hon att smeknamnet kom från att hon jobbade på godisfabriken "Larsson & Söner". Vi har mycket gemensamt tänkte jag och gjorde ett långt utlägg om mitt favoritgodis, Kungen av Danmark och Extra Starka Original. Det handlar ju mycket om att bjuda på sig själv tänkte jag och fnissade inombords, tills jag kom på att det var väldigt enkelriktad kommunikation. Eva berättade att hon var lite dålig på att svara eftersom hon var väldigt upptagen med en "smärre" skara av internetragg.
Internetragg betyder tydligen inte:
Internettande raggare med elvisfrisyr, som lyssnar på rock n roll, och "kör lass". 

Man brukar ju prata om att mångfald är något bra. Nu kändes det mer som att det regnade både utanför, inuti och igenom mig. Helt plötsligt kändes det som att gå från en motorväg rätt in i en återvändsgränd.  Jag ska fortsätta att sträcka mina nariga fingrar mot solen, en dag så kommer molnen att skingra sig och jag kommer att få känna värmen. I en dyster upptäckt av för mig ett nytt ord, så ringde Pilsner-Pelle från Molkom. Han var gladfull och pratglad. Han berättade att han hade precis sett en vuxenfilm, av vilken han inte blev upphetsad. TORRFILM, ropade han i luren och skrattade med sitt karaktäristiska kluckande efteråt. Pelle är rolig när han vill berätta något på en lördag. Jag vet dock om att han inte har någon TV. Det vet vi båda.

Kärlekskrankt,

Bernt-Alfred

Idag träffade jag min gamle vän Henry. Han har väldigt dåligt lokalsinne och går vilse titt som tätt. Därför har hans överbeskyddande dotter tvingat honom att bära en så kallad mobiltelefon. För er som inte vet vad det är, så kan jag berätta att det är som en liten gud som viskar vidare allt du säger, till vilket rum som helst och när man som minst vill prata med någon. Det är som en osynlig förföljare! 
Jag vill egentligen att Antonio Meuccis uppfinning skall vara kopplad till väggen, så att man vet var samtalet tar vägen. Kanske handlar det bara om att jag vill förstå HUR det fungerar?
Inte kan man längre säga att man har en person på tråden, eller på snöret, om man gör en egen med plastmuggar! Det är mycket som skiljer, knappar, färger och storlek.
Nog om min lilla utbildning i mobiltelefoner, då ni säkerligen kan mycket mer än mig. Det var nämligen så att det var första gången idag, då jag använde en sådanhäringen mackapär. Henry slog telefonnumret och lämnade över mobilen till mig. Det var en hes grekisk kvinna vid namn Gunilla som svarade. Vad roligt tänkte jag och var nöjd med teknikens hjälpande hand. Samtalet flöt på och vi bestämde att jag skulle besöka henne senare i veckan.
 När jag tryckte på avstängningsknappen, skrattade Henry så mycket att han trillade omkull, två gånger.

Afrodite var tydligen inte hennes efternamn. Jag hoppas inte för Henrys skull, att en mobiltelefon syns på röntgen.

Ömsint,